Beskrivning
Del 1 – ”Bolero”
I trilogins första del har Elfrida ordet. Hon föds i början av 1900-talet, och i takt med hennes eget liv breder århundradet ut sig och speglar sig i alla inblandade. Titeln ”Bolero” är en upplevelse hon hade under en historisk konsert i Paris där hela hennes liv tycktes passera revy vid mötet med Maurice Ravels kompositions alla oförlösta crescendon.
Berättelsens manliga gestalter är få och har alla det gemensamt att de blir tydligare i sin frånvaro. Som fadern Ernst som efter ett misslyckat försök att komma in på Dramatens elevskola går till sjöss och blir poet. På ångaren Per Brahe möter han överklassflickan Sofia. Kärleken drabbar dem och utan att tveka stannar Sofia kvar på ön och blir torparmor.
Alldeles för tidigt kommer Elfrida till världen och när hon efter veckor iovisshet överlever och döps i kyrkan mitt i byn håller taket på att ramla ner över alla dem som kommit för att se mirakelbabyn döpas. En jordbävning slår an tonen i hennes liv. Inte långt senare föds hennes bror Helmer. Syskonen delar ödet att finna den stora omvälvande kärleken tidigt men tvingas avstå från att leva den av orsaker som har sin grund i denna berättelses mytiska grundackord. (Och ytterst i den teosofiska närvaron på ön.)
Allt är samtidigt verklighetsnära och kryddat med fantasteri så som livet ofta är eller i alla fall ter sig för den brinnande människan. Bokcirklar, kvinnogrupper, poesi och teater i lador och på loft med Tango och glödande kärlek, dramatiska födslar, övertro och högtflygande tankar där människan ännu är människans bästa vän och köken doftar av sin årstid.
Presentation Annalena Maurin
Läs om Bolero i Österlenmagasinet
