Rosmarie vaknade av att hon frös så att tänderna skallrade. Hon låg ihopkrupen i soffan och håret var fortfarande fuktigt. Badlakanet hade delvis halkat av. Hon reste sig försiktigt och försökte knyta ihop badlakanet strax ovanför brösten, men knuten i det tjocka frottétyget trilskades så hon fick hålla fast det med ena handen för att inte bli bar om kroppen igen och tog sig in i sitt sovrum. Hon tog på sig underkläder och de tjockaste sockar hon kunde hitta, joggingbyxor, topp och en stickad tröja.

Värmen ville inte återfinna sig och hon vred sina händer mot varandra för att få dem varma. Hon som alltid varit noga med att smörja sig efter duschen hade struntat i det och nu hade händerna protesterat och kändes fnasiga. Utan att fästa sig vid det gick Rosmarie ut i köket och rotade fram en påse färdigt soppulver som hon blandade i kallt vatten och värmde i mikrougnen. Hon slog sig ned vid köksbordet och stirrade ut på den grå himlen.

Soppan var full med oupplösta klumpar som hon tryckte sönder mot kanten av muggen och rörde sedan intensivt och onödigt länge innan hon svalde drycken i korta klunkar. Hon hade precis ställt muggen i diskhon när det ringde på dörren. Hon spratt till av det höga men oväntade ljudet men tog kurs mot hallen och ytterdörren. Hon kikade i det lilla spionhålet och såg Majvor utanför. Innan hon hann öppna och släppa in henne, hade Majvor redan hunnit med att knacka på dörren också. Rosmarie log. Typiskt Majvor. Att vänta var inte hennes bästa egenskap. Det passade helt enkelt inte hennes temperament.

– Men lilla du, hur står det till? Du ser ju helt färdig ut? Vad är det för fel på dig? utbrast hon så fort hon fått syn på Rosmarie. Utan att vänta på svar trängde hon sig in i hallen och tog av skorna. Hon fortsatte in i köket och ställde en medhavd kasse på bordet och började packa upp.

– Jag har handlat lite till dig, men har inte så mycket tid att stanna. Barbro är också sjuk idag, så det är tuffa puckar där borta, sa hon och gjorde ett kast med huvudet i en gissad geografisk riktning dit hon trodde att firman låg.

– Jag har kräkts en del, så det är nog bra om du inte stannar, skyndade Rosmarie att säga. Du kanske blir smittad annars.

Majvor stannade upp och tittade Rosmarie i ögonen.

– Ja, det är samma med Barbro. Måste vara nåt som går. Jag lägger det här i kylen, sa hon och nickade mot matvarorna hon höll i händerna. Sedan hastade hon ut i hallen, stoppade fötterna i skorna och vinkade till Rosmarie innan hon skyndade ut genom dörren.

– Krya på dej, hörde Rosmarie henne säga långt ner i trapphuset innan dörren slog igen bakom henne.

Rosmarie gick fram till fönstret och såg Majvor kliva in i sin lilla bil. Majvor och hennes röda bil klädde verkligen varandra. De var båda små och snabba. Men bilen var av något nyare modell, tänkte Rosmarie och insåg att Majvor inte var någon ungdom längre. Både hon och Petter började närma sig pensionsåldern. Rosmarie kunde inte tänka sig ett arbetsliv utan de båda. De har alltid funnits där på något sätt. Rosmarie suckade och lät blicken svepa över köket. På bordet har Majvor lämnat en kasse med frukt. Hon visste verkligen vad jag behövde, tänkte hon och gick in och satte sig i soffan igen. Efter Majvors besök mådde hon lite bättre. Under eftermiddagen lyckades hon få ner en halv ask med vindruvor och två bananer.

Tankarna började formas kring praktiska göromål. Om nu Barbro var sjuk så släpade en del uppgifter efter och det blev till att prioritera det som återstod av arbetsveckan. Resten av dagen försökte hon styra tankarna på planering kring beställningar, växter och packning. Hon undvek i görligaste mån att tänka på Kirsten och de händelser som hade med henne att göra…

Presentation av Cecilia Tyrberg