profilen »boklista_junior« på instagram har skrivit denna recension. Profilen har godkänt den för publicering i samband med boken.

I romanen »På väg« får man följa den 38-åriga sjuksköterskan Barbro, under några månader av hennes liv. Hon arbetar som sjuksköterska i den landstingsägda palliativa hemsjukvården, vars uppgift är att göra döende patienters sista tid i livet så bra som möjligt.Privat är hon gift och har två tonårsbarn.

Ibland är Barbro ledsen över något som hänt på jobbet, och då kommer hennes man Lasse, som jobbar på exportfirma, med det hjälpsamma tipset »ta inte med dig jobbet hem«.

Barbro reflekterar i början av boken över att hennes arbetsplats förändrats de senaste åren. Hon älskar sitt jobb, kollegorna och att träffa patienter, men noterar att det har blivit sämre bemannat, mer ont om tid, högre krav på administration, mer tal om »produktion« och »effektivitetsmål«. Verksamhetschefen ser hon aldrig röken av.

Enhetschefen Gunnar, hennes före detta skojfriska kollega, har blivit kylig och distanserad sen han befordrades. En stor del av inskrivningarna de gör får de ägna åt olika skattningsskalor, och måste vid första besöket fråga patienterna hur de ställer sig till återupplivning, i händelse av ett plötsligt hjärtstopp. Vill de ha återupplivning så får de inte skrivas in i hemsjukvården.

Vid en inskrivning blir en svårt sjuk patient så upprörd av frågan att han kastar ut dom. Läkaren Jenny fattar då beslut om att patienten inte ska skrivas in, i enlighet med deras riktlinjer. Barbro, som inser att han behöver hjälp, åker dit lite senare under dagen för att kolla om han ändrat sig. Men det borde hon inte ha gjort. Jag ska inte spoila mer eftersom det här är en väldigt spännande berättelse.

Jag läste boken med andan i halsen. Den var oerhört fängslande, och målar på sina 220 sidor upp en sanslöst träffsäker bild av svensk sjukvård – toppstyrningen, tystnadskulturen, dehumaniseringen av såväl personal som patienter. När Barbro ser fram emot sin 4 veckors semester med maken vill man bara skrika neeejjj och kasta ut boken i snön. Även Barbros privatliv är mycket välskildrat. Hur hon ibland kan känna sig ensam mitt i sin familj. Hon tar hand om alla andra, men vem tar hand om henne?

Hur män och kvinnor sitter åtskilda på grillfesten. Det klaustrofobiska i den konservativa medelklasstillvaron. Den fina relationen med bästa kompisen Pia. Dotterns feministiska engagemang som hon är stolt över.

De kloka reflektionerna över globala orättvisor, och maktlösheten man kan känna som invånare på planeten jorden över hur lite man kan göra åt dom. Skulle kunna skriva dubbelt så långt om denna fantastiska bok som jag i princip sträckläste med avbrott för sömn, men måste hejda mig någonstans.

Den rekommenderas till alla! Till de som jobbar i vården för extrem igenkänning, och till de som inte jobbar i vården för medvetandegöring. Det här är den overkliga verkligheten.

»boklista_junior«

Tillbaka till bokpresentation >>>